Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig

Kära medbröder i prästadömet och i diakonitjänsten,
kära övriga systrar och bröder i tron,

"Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig." (Jesaja 61:1a, Lukas 4:18).

Detta kraftfulla skriftord går igen både i första läsningen och i evangeliet, inte som en slumpartad parallell utan som en förutsägelse och ett uppfyllande.

I båda situationerna förebådar orden och sammanhanget i vilket de uttalas, en nya ära, nya förhoppningar, "ett nådens år från Herren" (Jesaja 61:2, Lukas 4:19).

Anspelningen på smörjelsen gör de båda texterna lämpliga för denna mässa när Krisam och övriga heliga oljor invigs och som firas till minnet av prästadömets instiftande.

Här i mässan sätts både det vigda och det allmänna prästadömet i fokus och förbindelsen mellan dessa båda former av prästadöme görs tydlig utan att skillanden dem emellan döljs. De oljor som i dag invigs påminner oss särskilt om de sakrament i vilka de används: dop, konfirmation, prästvigning och de sjukas smörjelse. Det är prästerna som genom sin sakramentsförvaltning använder de heliga oljorna. Det är alltså prästerna som smörjer samtidigt som de - prästerna - själva är smorda och utsända.

Hela påsktriduums-liturgin är ramen om ett starkt koncentrerat budskap. Det gäller också den enstaka dagen, alltså även denna mässa, den ena av Skärtorsdagens eukaristifiranden. Allaredan genom omnämnandet av såväl det vigda som det allmänna prästadömet är rikedomen och mångfalden i Kristi tjänster mer än antydda.

Vi ska både fokusera på det vigda prästadömets alldeles särskilda status och nödvändighet samt betona dess relation till det allmänna prästadömet och de tjänster som utövas i kraft av det.

"Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig." Detta skrifteord rymmer mycket. Först och främst bekänner det existensen av Helig Ande som Guds aktiva ingripande i Kyrkans och den enskilda människans liv. Den som säger att "Herren Guds ande fyller mig" kan tolka det på två sätt. Det kan användas till att legitimera en status som man tillfogar prestige och som man därför använder för att framhäva sig själv. Det säger sig självt att detta inte är syftet med att vara smord. När en präst, när en döpt och konfirmerad kristen säger " Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig" så säger han eller hon först och främst att det är Herren som har smort mig och att det är på Hans vägnar jag talar och handlar. Det är inte mig själv jag förkunnar utan Honom, Han som har smort mig och sänt mig.

Slutligen rymmer skriftordet om att vara smord också mycket tröst. Det säger att man inte ska vara rädd även om det finns stora utmaningar. Även om man känner sig handlingsförlamad på grund av förföljelse eller en ovänlig omgivning så är det fortfarande mening med att vara smord. Med medvetenheten om smörjelsen känner man också att man inte är ensam. Den gammaltestamentlige profeten kunde känna sig som en isolerad person, och hur många profeter har inte känt sig övergivna och uppgivna? Kristus kände sig också ofta icke förstådd och därmed ensam, men var samtidigt starkt medveten om gemenskapen med sin Fader i himlen.

Även vår tids präster, döpta och konfirmerade kan känna sig ensamma. I vår del av världen är man det ofta helt konkret: präster måste ofta bo och arbeta ensamma och ska både i och utanför Kyrkan förkunna något som det inte alltid finns vare sig intresse eller förståelse för. Detsamma gäller lekfolket, inte minst då de unga, som också ofta kommer att känna sig ensamma och annorlunda därför att de är katoliker.

Men trots denna isolering har vi ändå alltid Honom i närheten - Han som har smort oss, Kristus själv. Prästen har Honom i Eukaristin och i bönen, i de sjuka och i de sökande. Även som lekman är man i kraft av dopet och konfirmationen nära Kristus så att man också i den största isolering aldrig är ensam.

Men Gud vet ändå så väl att vi, trots närheten till Honom, har behov av andra kontakter. Därför har Han genom att smörja oss velat göra oss till en del av en gemenskap, göra oss till ett folk, till ett släkte "som Herren välsignat" (Jesaja 61:9). Så heter det hos Jesaja i första läsningen och i Kyrkan är det uppenbart att varje smörjelse inlemmar oss i en gemenskap. Det är helt tydligt vid dop, konfirmation och prästvigning. Förutom att få del i gemenskapen med Kristus får man grundlagt relationer till de övriga smorda. Med dem delar man inte bara tillhörigheten till Kristus utan också Hans uppdrag. När vårt vittnesbörd avläggs tillsammans med de andras, ger det oss inte bara en större trygghet utan det ger också vårt vittnesbörd en större genomslagskraft för omvärlden.

Gemenskapen med Kristus och smörjelsen till en tjänst och en värdighet som döpt, konfirmerad och präst är grunden för andra relationer i Kyrkan. Prästerna, antingen de nu är stiftspräster eller ordenspräster, blir i kraft av vigningen ett kollegium kring biskopen. Även om det geografiska avståndet kan vara stort, får gemenskapen med biskopen aldrig försvagas och absolut inte i förhållande till det uppdrag som har bemyndigats biskopen och därmed även prästerna: att förkunna evangeliet och att meddela sakrament i Kristi och Hans Kyrkans ande, i trohet mot den överlämnade läran. Den gemenskap som vi under ett par timmar upplever i dag ska visa sig verksam också i vardagen.

Även om man inte träffas så ofta ska de möjligheter som finns för att träffas utnyttjas, precis som man alltid ska vara varandra nära med hjälp och uppmuntran.

De övriga döpta och konfirmerade träffas först och främst i församlingen som blir de kristnas grundläggande gemenskap. Här levs och närs tron genom sakrament och gemenskap. Församlingen ska inte bara garantera medlemmarna en god miljö utan ska också genom medlemmarnas glädje appellera till världen utanför. Några kallas till ett liv i en orden som inte är en isolering från den övriga kyrkliga gemenskapen utan en betoning av dess rikedom. De sjuka, som just på grund av sin sjukdom kan bli eller känna sig isolerade från andra människor, blir genom smörjelsen påminda om att Kyrkan inte har glömt dem, och knyts ännu mer till den lidande och frälsande Kristus som känner sig speciellt nära dem.

Kristus slutar dagens evangelium genom att säga " I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig." Jesajas ord gick i uppfyllelse den gång Han läste upp dem i synagogan i Nasaret och ännu mer då Han fullbordade frälsningen i påskens mysterier och gav Kyrkan dess uppdrag. Det har också gått i uppfyllelse för oss i och med att vi har tagit emot respektive sakrament. Ändå behöver vi åter få höra att dessa ord har gått i uppfyllelse därför att varje dag är början på ett "nådens år från Herren". Många människor väntar fortfarande på detta nådens år, antingen på att få höra om det eller att öppna sig för det. Kyrkans sakrament stärker oss i denna medvetenhet. Låt oss med denna mässa och påskens övriga liturgier visa att vi tror på detta nådens år och att vi alla - var och en i sin tjänst - är dess budbärare.

Amen.